Saknaden slår till.

Det är svårt att förstå att det har gått 10 månader sedan mamma gick bort. 
Endel födelsedagar är förbi, för första gången utan mamma lika så jul och påsk.
Vissa dagar gnager saknaden efter mamma mer än vanligt.

I förrgår städade jag bort schalar och hittade några jag fått av mamma ,kunde inte låta bli att dofta på dem.
De doftar fortfarande av henne.
Doftade mamma.

Där stod jag då som ett fån igen och böla med näsan i mammas schal. Jag saknar henne så oändligt mycket varje dag.

Ibland dyker tanken fortfarande upp att jag ska ringa henne.
Som när jag fick jobbet som värdinna. Tror att mamma skulle ha blivit så glad.

Något mindre proffsigt var ju att jag även  lyckades börja böla efter jobbintervjuen då min nuvarande chef frågade hur det är efter min mammas död.
Jo tjena bara, där stod jag då och böla å snyfta med snoret rinnande.
Kände mig ytterst proffsig. Not.

Jag vet att hon oroade sig över mig och hur jag skulle klara mig.
Som om hon inte skulle haft nog med sig sjäv. 
Nu kan jag inte säga det till henne men ; Mamma, du behöver inte oroa dig jag klarar mig, allt är okej.

Något som gör mig exstra ledsen är att mina yngre syskonbarn inte kommer att få priviligeriet att lära känna henne, att de inte kommer få uppleva vilken fin mormor/farmor de hade.

Det rör så i mitt hjärta då min systers yngsta dotter säger "Min söta lilla mommo" när hon till exempel ser ett foto av sin mommo eller jag och min syster pratar om mamma.
Önskar då att hon skulle fått ha sin söta lilla mommo hos sig.
Att de alla skulle fått ha det.
Att vi alla skulle ha fått ha henne kvar.


Mamma, du fattas mig <3



Over and out.
Peace !
// Trollungen