Så här in för julen läser man på var och varannan staus allt folk "måste" hinna göra inför julen,det städas och fejas,bakas och stöps ljus,paket packas in utan tejp (ja för det är på mode nu...som om folk inte har tillräckligt?) "alla" tycks fara omkring som yra höns...
Sen i samma mening kommer det om att man ska ta hand om sina nära och kära.
 
Gör man verkligen det om man är totalt sönderstressad?
Eller så där  annars heller?
 
Kanske alla borde ta och vrida ner tempot lite och verkligen tänka på att ta hand om sina nära och kära istället.
För när de är borta så är det försent.
Då har all julstress ingen som helst betydelse.
Istället gnager en liten tanke hela tiden att man borde gjort mera med sin familj. Gjorde man tillräckligt? Sa jag ofta nog "Jag älskar dej"?
 
Jag hade aldrig reflekterat riktigt på riktigt över , inte heller kunnat föreställa mig, hur det skulle vara att fira födelsedagar och högtider och leva livet utan en nära familjemedlem.
 
Givetvis har jag förlorat både mor och farföräldrar tidigare men en förälder är ,för mig åtminstone, en helt annan sak.
 
NU vet jag.
I år är det vår andra jul utan mamma.
Det svider så i hjärtat att hon inte är med oss längre och jag saknar henne oändligt varje dag.
Hennes närvaro saknas. Det är någon som fattas varje gång det är någon familjesammankomst.
Någon som fattas i vardagen.
Att tända ljus vid hennes grav är bara ledsamt.
 
En sådan liten grej som att se ett plagg i en viss färg ,som man vet hon skulle älskat, i en affär får ögonen att tåras när första tanken är att köpa det åt mamma i julklapp.
De som förlorat en nära anhörig förstår vad jag menar.
 
Kanske det är sak samma om man inte får lagat morotslådan i år eller kanske  paketen utan tejp saknar betydelse egentligen va?
Jag kan lova er, julen kommer i vilket fall som helst.
 
Som en vän till min mor brukar skriva "Ni ska absolut städa köksskåpen till jul! Om ni tänker fira jul i dem."
 
 
 
 
♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥
 
Nasse galopperar nu på de evigt gröna ängarna och jag har ett stort hål i hjärtat.
Han var en på miljonen, en stor personlighet med sitt underbart gosiga sätt och sitt fjantande.
 
Diagnosen från Nikulan Hevosklinikka den 19.11 blev ju strålbensfraktur.
För alla er som har undrat och funderat (vilket jag fått höra är en del)  så NEJ det gick inte att göra något åt det. TYVÄRR!
Om det funnits minsta chans att han skulle blivit frisk så skulle han för det första inte blivit utdömd av veterinären och för det andra så skulle jag aldrig låtit honom somna in.
 
Även om han i ridningen inte var den mest pålitliga så var han i andra avseenden min drömhäst.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Nu står det en ny prins i Sams box.
En 5 årig Finnhäst valack.
Oriden men körd.
Jag är helt enkelt dum i huvudet.
Vad tusan tänker jag med liksom...?
 
Jermu tar det piano när han skos.
 
 
 
Fick hem en vädigt lurvig liten häst.
 
Dock inget Rita inte kunde råda bot på.
 
 
 
 
 
 Jermu till vänster med sin halvbror Inkkari
 
Blir nog bra det där.
Typ.
 
Over and Out!
Lots of Love å försök att int stressa ihjäl er.
Peace ♥