Still miss you like crazy <3

3 år.
För mig är saknaden lika stark nu som då, saknade känns starkare än sorgen.
Sorgen är för att hon inte får vara med oss ,för att vi inte får ha henne hos oss och för att hon inte får uppleva allt det hon älskade. 
Hon lämnade ett enormt tomrum efter sig..
Ett tomrum som ingen någonsin kan fylla.
 
Saknar dig något enormt mamma !
Mamma, det här är dagen sång , Full volym där uppe bland molnen nu bara ♥
 
 
 
 
With all my love // Trollungen
 
Over and Out
Peace ♥♥

Ett ljus för mamma <3

Nykarleby gravgård är som allra vackrast under alla större helger, som idag på allhelgona när det brinner tusentals ljus på gravarna.

Syster och jag ska gå till mamma om en stund för att
tända ett ljus på hennes grav.

Jag saknar henne något innerligt varje dag.
Önskar så att hon skulle fått vara kvar hos oss.
Att hon skulle fått se sina barnbarn växa upp och att de skulle fått växa upp med sin mormor/farmor, lära känna en av de klokaste personerna jag känt.
Fått uppleva hennes kärlek och hela hennes person.
Att hon skulle fått träffa Jimmies och Tanjas lilla prinsessa.

Många minnen av mammas sista tid skulle jag inte vilja minnas. Nog henne men inte allt runt omkring.
Men mycket hellre skulle jag minnas henne som hon var före hjärntumören.
Minnena från "före" har en tendens att skuggas över av minnena av tiden när mamma var sjuk.
Att se sin mamma ändras är så svårt, man står där bredvid och kan inget göra.
Inte hälpa och inte lindra hennes smärta.

Ögonblicket när jag kommer in till Bädden och en ambulansförare sitter på mamma i sjukhussängen och ger hjärtmassage spelas på repet i min hjärna.
DET kunde jag varit utan.

Känslan av hjälplöshet då mamma tyckte att hon var en börda för oss.
När hon satt i sin rullstol och grät för allt hon förlorat.
Att tvingas städa ur hennes lägenhet och ha henne att välja vad hon ville spara, när vi egentligen alla visste att hon aldrig skulle få flytta i eget hem igen.
Att behöva ha henne att skiljas från alla sina älskade minne och saker.
Att behöva ha henne att flytta från sitt HEM.
DET kunde jag också levt utan.

De 5 dagar på onkologiska i Vasa när läkarna meddelade att de inte kunde göra mer för mamma utan det är döden nästa.
När hon låg och rosslade i sin säng tillsynes okontaktbar.

Ska man se det som tid att ta farväl?
Kanske det, men så upplevde inte jag det,
Upplevde det som hell on earth, att stå där hjälplös och inget kunna göra för henne.

"What dosen't kill you makes you stronger" är ren bullshit.
Jag har inte blivit starkare av att ha de minnena.
Däremot tar det ont att tänka på dem!

Om jag skulle leva om de sista åren med mamma så JA det är mycket jag skulle gjort annorlunda och JA jag vet "så kan du inte tänka" men JO det är precis det jag tänker.

Jag är enormt tacksam för att ha fått ha en så fin mamma, det vet jag att det inte är alla förunnat.
 
Det är såhär jag vill minnas henne.
Klok, stark och vacker.
Ingen smärta , inga epileptiska anfall, ingen sjukdom.
 
 
Jag älskar dej mamma ♥♥
 
 
 
Over and Out!
Peace ♥♥

Två år av saknad.



Känns fortfarande som det var igår hon gick vidare.
Saknar mamma varje dag ❤️

När saknaden är som värst hjälper det inte med de fina minnena man har kvar !

Mamma
23.03.1949-29.06.2013


Over and out!
Peace ❤️❤️