Okej, bring it on!

Kasta lite mera skit hit på samma gång liksom.
Det kan sammanfatta förra onsdagen och delar av den restrerande veckan,
 
Det började med ett litet mullrande i söder vilket gjorde att jag drog ur TV:n, modemet , telefonsladden och elkontakterna till tv, tvboxen och datorerna.
 
Det slutade med helvetes smäll så att hela huset skakade.
 
Sen kom ett meddelande om att ringa mannens chef som då meddelade att mannen råkat ut för en liten arbetsolycka...
Jag visste då redan att något hänt (får alltid en speciell känsla i kroppen, varsel eller vad ni vill kalla det).
(min systers kommentar var "Du är nog underlig med det där du")
 
Mannens hand hade hade lämnat lite i kläm mellan en 1000 kg mjölsäck och hörnet på en kubikslåda i järn,
handen gav vika, inte kubikslådan.
Märkligt....
 
Det resulterade ju då i att jag åkte och meddelade svärmor och svärfar och det resulterade ju givetvis i att jag och svärmamm körde till akuten i Jakobstad dit de skulle föra mannen med ambulans.
När vi kom fram och jag frågade den vänliga damen bakom glasluckan om var min man är så hon ut som ett levande frågetecken.
 
Jaha.
 
Det visade sig, efter att damen i fråga ringt Nykarleby HVC,att de beslutat att köra mannen rakt till Vasa.
Men det behövde de ju från HVC inte meddela mig som närmast anhörig. ( Blev allt lite sur där)
 
När vi kom oss från Jakobstad ringde jag akuten i Vasa där jag fick prata med gubben min som sväva omkring på små ljusblå moln och menade att han minsan skulle mata sina djur följande dag...
Jojo mensan.
Risken var ju överhängande.
 
Fick senare på kvällen ett samtal från honom att jag får hämta honom från Vasa.
 
Hämta upp svärmamm och susa iväg i Silverpilen (svärmors Corolla...) mot Vasa.
När vi kör in i Oravais ringer mannens chef och meddelar att de håller kvar mannen på sjukhuset över natten så vi får vända om.
Nu undrar ni säker varför i hela friden chefen ringde... Jo saken var den att mannens telefon blivit utan ström . Damen på akuten i Vasa som tog mannens och mina uppgifter då jag ringde dit och hörde efter honom hade slagit in ett nummer för lite då hon fyllde i mitt telefonnummer så de kunde inte nå mig därvia.
Jag har sen länge hemligt nummer så via 118 kunde inte hjälpa men mannens chefs nummer fick de fram.
 
Tack Rory för att du hade telefonmeddelande service :)
Nåja, det var ju då bara att styra kosan hemmåt igen.
 
Mannans snygga hand, 15 stygn i handen, tummen och lillfingret + en krossad lillfingers topp, armen är också blå enda upp till armbågen.
 
 
Väl hemma kopplade jag i alla sladdar jag dragit ur och konstaterade omgående att åskskyddet,modemet,min telefonladdare, en skarvsladd och tvboxen gått till de sällare elektronikmarkerna.
Jo men tjena nu bara liksom.
Tack blixten.
Not!
 
 
 
På torsdagmorgon ringde mannen om att vi får komma och hämta honom.
Efter att svärmamm fått sitt morgonkaffe styrde vi åter kosan mot Vasa, denna gång kom vi oss fram utan att behöva vända.
Stackars svärmor fick vinglanskåvi (nåt hon brukar få ibland och får medicin mot) påväg till Vasa så hon väntade i bilen medas jag traska iväg efter mannen
Löste ut mannen från avdelning T2 och kommer ner till bilen där mannen konstaterar "Ni har punktering på höger framdäck!".
Jaaahaja....
Svärmamm ska ringa bärgare och hjälp och hennes ljuva svärdotter (jag) får då spel (förlåt svärmamm you know I love you) och säger att hon ska stänga bildörren och ja kanske nåt väl valt fint ord om däckeländet.
Bara att hissa upp kjolarna och byta däck då på Siwas parkering.
Så då lärde jag mig något nytt igen.
Att byta däck :)
Så nemas problemas.
 
Nåja, tror ni att eländet slutar där?
Ha ha ha, tillåt mig småle.
NEJ.
Igår var mannen ner i pannrummet och kontaterar att värmepannans elekronik också krachat efter blixten slog ner hos oss.
Vi eldar inte i pannan under sommaren utan kör på el i vattenboilern så det var ju inget jag tänkte på att kolla,
 
 
Bring it on nu bara, jag är som en såndär leksaksgubbe med rund botten.
I will rise again :) :)
 
Over and out.
Peace ♥♥
 
 
 
 
 
 

Still miss you like crazy <3

3 år.
För mig är saknaden lika stark nu som då, saknade känns starkare än sorgen.
Sorgen är för att hon inte får vara med oss ,för att vi inte får ha henne hos oss och för att hon inte får uppleva allt det hon älskade. 
Hon lämnade ett enormt tomrum efter sig..
Ett tomrum som ingen någonsin kan fylla.
 
Saknar dig något enormt mamma !
Mamma, det här är dagen sång , Full volym där uppe bland molnen nu bara ♥
 
 
 
 
With all my love // Trollungen
 
Over and Out
Peace ♥♥

Ett ljus för mamma <3

Nykarleby gravgård är som allra vackrast under alla större helger, som idag på allhelgona när det brinner tusentals ljus på gravarna.

Syster och jag ska gå till mamma om en stund för att
tända ett ljus på hennes grav.

Jag saknar henne något innerligt varje dag.
Önskar så att hon skulle fått vara kvar hos oss.
Att hon skulle fått se sina barnbarn växa upp och att de skulle fått växa upp med sin mormor/farmor, lära känna en av de klokaste personerna jag känt.
Fått uppleva hennes kärlek och hela hennes person.
Att hon skulle fått träffa Jimmies och Tanjas lilla prinsessa.

Många minnen av mammas sista tid skulle jag inte vilja minnas. Nog henne men inte allt runt omkring.
Men mycket hellre skulle jag minnas henne som hon var före hjärntumören.
Minnena från "före" har en tendens att skuggas över av minnena av tiden när mamma var sjuk.
Att se sin mamma ändras är så svårt, man står där bredvid och kan inget göra.
Inte hälpa och inte lindra hennes smärta.

Ögonblicket när jag kommer in till Bädden och en ambulansförare sitter på mamma i sjukhussängen och ger hjärtmassage spelas på repet i min hjärna.
DET kunde jag varit utan.

Känslan av hjälplöshet då mamma tyckte att hon var en börda för oss.
När hon satt i sin rullstol och grät för allt hon förlorat.
Att tvingas städa ur hennes lägenhet och ha henne att välja vad hon ville spara, när vi egentligen alla visste att hon aldrig skulle få flytta i eget hem igen.
Att behöva ha henne att skiljas från alla sina älskade minne och saker.
Att behöva ha henne att flytta från sitt HEM.
DET kunde jag också levt utan.

De 5 dagar på onkologiska i Vasa när läkarna meddelade att de inte kunde göra mer för mamma utan det är döden nästa.
När hon låg och rosslade i sin säng tillsynes okontaktbar.

Ska man se det som tid att ta farväl?
Kanske det, men så upplevde inte jag det,
Upplevde det som hell on earth, att stå där hjälplös och inget kunna göra för henne.

"What dosen't kill you makes you stronger" är ren bullshit.
Jag har inte blivit starkare av att ha de minnena.
Däremot tar det ont att tänka på dem!

Om jag skulle leva om de sista åren med mamma så JA det är mycket jag skulle gjort annorlunda och JA jag vet "så kan du inte tänka" men JO det är precis det jag tänker.

Jag är enormt tacksam för att ha fått ha en så fin mamma, det vet jag att det inte är alla förunnat.
 
Det är såhär jag vill minnas henne.
Klok, stark och vacker.
Ingen smärta , inga epileptiska anfall, ingen sjukdom.
 
 
Jag älskar dej mamma ♥♥
 
 
 
Over and Out!
Peace ♥♥