Det här inlägget är tillägnat min fina mamma!
Mamma, jag älskar dej ♥
På några år har ALLT förändrats till något man inte ens i sin vildaste fantasi kunde tänka sig skulle hända!
Man vet att det händer men det händer inte mig och mina kära.
Det här är mina känslor och tankar över situationen vi befinner oss i för tillfället.
De flesta som läser min blogg är (antar jag) människor som känner mig och vet att min mamma har en hjärntumör som inte går att operera bort och med den har det givetvis kommit en del "bagage" som epilepsi,personlighets förändringar m.m.
Läkarna vet inte hur länge hon har haft den innan den började ge symptom. För tillfället växer den inte och har varit oförändrad det sista året efter cytostatika behandling.
Det är inte något jag gärna väljer att prata om för innerst inne tycker jag det är oerhört svårt att försöka lägga ord på det faktum att ens mamma inte längre är samma person som hon tidigare varit.
När någon frågar hur det är med mamma är det svårt att inte låta kall och "elak",vilket många kanske uppfattar att jag är/gör.
Men jag beskriver bara hur det är,hur hon är ur min synvinkel utan att försöka försköna det hela!
Ni skulle bara veta vad en hjärntumör kan ställa till med beträffande till exempel en människas personlighet!
Jag tycker själv att jag har svårt att hantera att min mamma inte längre är den mamma jag växte upp med,den som visste råd på allt och alltid lade oss i första rummet,men också rättade oss när vi gjorde fel.
Ibland känns det som att jag vill ruska om henne som om det på något sätt skulle hjälpa till att få henne att bli sitt gamla "jag" .
Det är oerhört svårt att stå på sidan om och se på när ens älskade mamma som varit mycket stark och klok kvinna försvinner och bli en skugga av sitt forna jag och jag kan inte göra något för att stoppa det. Inte göra något för att hjälpa henne.
Att behöva se henne ge upp sin självständighet,sitt hem,sitt jobb, ja allt!
Att se henna tappa sitt jävlar anamma.
Mamma är 64 år och borde fått njuta av en hägrande pension och tid med sina barnbarn.
Inte förlora allt.
Jag blir bara så ledsen när jag tänker på det.
Jag tycker rent ut sagt att det är skitjobbigt! (Ursäkta ordvalet)
Tycker också att det många gånger är svårt att åka och hälsa på henne för ofta blir det något tjafs om någon oväsentlig grej och jag blir irriterad på henne fast jag VET att det egentligen inte är mamma utan den förbaskade tumören som ställer till och lägger griller i huvudet på henne!
Att bli irriterad är också lättare än att erkänna att jag blir ledsen över att se henne i det skick hon är.
Som en så självklar sak som hennes diabetes.
Hon skulle i friskt tillstånd ALDRIG ha misskött sig som hon gör nu!
Hon,hälsovårdaren och sjuksköterskan ut i fingerspetsarna. Skulle aldrig tidigare kommit på frågan.
Men nu är situationen en helt annan.
Hon har ett enormt sug efter godis och kakor och det är ofta en orsak till att jag,eller mina syskon, blir oense med henne.
Får hon inte som hon vill blir hon sur,ja sur på riktigt, och anser att vi tycker att hon är till besvär.
Det är inte lätt att höra då det sägs åt en,inte annars heller, på grund av att hon inte fick köpa godis.
Vi vet ju att hon inte tänker rationellt men inte blir man mindre ledsen för det. Sådana situationer är inte lätta att hantera.
Vill ge en stor eloge till min syster som drar det största lasset med att hjälpa mamma med allt möjligt och omöjligt!
Sanne,jag älskar dej ♥ !
På några år har ALLT förändrats till något man inte ens i sin vildaste fantasi kunde tänka sig skulle hända!
Man vet att det händer men det händer inte mig och mina kära.
Det här är mina känslor och tankar över situationen vi befinner oss i för tillfället.
De flesta som läser min blogg är (antar jag) människor som känner mig och vet att min mamma har en hjärntumör som inte går att operera bort och med den har det givetvis kommit en del "bagage" som epilepsi,personlighets förändringar m.m.
Läkarna vet inte hur länge hon har haft den innan den började ge symptom. För tillfället växer den inte och har varit oförändrad det sista året efter cytostatika behandling.
Det är inte något jag gärna väljer att prata om för innerst inne tycker jag det är oerhört svårt att försöka lägga ord på det faktum att ens mamma inte längre är samma person som hon tidigare varit.
När någon frågar hur det är med mamma är det svårt att inte låta kall och "elak",vilket många kanske uppfattar att jag är/gör.
Men jag beskriver bara hur det är,hur hon är ur min synvinkel utan att försöka försköna det hela!
Ni skulle bara veta vad en hjärntumör kan ställa till med beträffande till exempel en människas personlighet!
Jag tycker själv att jag har svårt att hantera att min mamma inte längre är den mamma jag växte upp med,den som visste råd på allt och alltid lade oss i första rummet,men också rättade oss när vi gjorde fel.
Ibland känns det som att jag vill ruska om henne som om det på något sätt skulle hjälpa till att få henne att bli sitt gamla "jag" .
Det är oerhört svårt att stå på sidan om och se på när ens älskade mamma som varit mycket stark och klok kvinna försvinner och bli en skugga av sitt forna jag och jag kan inte göra något för att stoppa det. Inte göra något för att hjälpa henne.
Att behöva se henne ge upp sin självständighet,sitt hem,sitt jobb, ja allt!
Att se henna tappa sitt jävlar anamma.
Mamma är 64 år och borde fått njuta av en hägrande pension och tid med sina barnbarn.
Inte förlora allt.
Jag blir bara så ledsen när jag tänker på det.
Jag tycker rent ut sagt att det är skitjobbigt! (Ursäkta ordvalet)
Tycker också att det många gånger är svårt att åka och hälsa på henne för ofta blir det något tjafs om någon oväsentlig grej och jag blir irriterad på henne fast jag VET att det egentligen inte är mamma utan den förbaskade tumören som ställer till och lägger griller i huvudet på henne!
Att bli irriterad är också lättare än att erkänna att jag blir ledsen över att se henne i det skick hon är.
Som en så självklar sak som hennes diabetes.
Hon skulle i friskt tillstånd ALDRIG ha misskött sig som hon gör nu!
Hon,hälsovårdaren och sjuksköterskan ut i fingerspetsarna. Skulle aldrig tidigare kommit på frågan.
Men nu är situationen en helt annan.
Hon har ett enormt sug efter godis och kakor och det är ofta en orsak till att jag,eller mina syskon, blir oense med henne.
Får hon inte som hon vill blir hon sur,ja sur på riktigt, och anser att vi tycker att hon är till besvär.
Det är inte lätt att höra då det sägs åt en,inte annars heller, på grund av att hon inte fick köpa godis.
Vi vet ju att hon inte tänker rationellt men inte blir man mindre ledsen för det. Sådana situationer är inte lätta att hantera.
Vill ge en stor eloge till min syster som drar det största lasset med att hjälpa mamma med allt möjligt och omöjligt!
Sanne,jag älskar dej ♥ !
Om jag inte alltid verkar som om jag är riktigt intresserad av banala skitgrejer så uppfattar ni mig helt rätt,det är jag inte heller MEN jag tycker dock INTE att någon eller någons liv är mindre viktigt för det.
Men ibland blir allt lite för mycket bara och då lägger jag min ernergi på mina älskade istället!
Vi kan flyga till Mars men vi kan inte bota sjukdomar som cancer,diabetes o.s.v!
Seriously, who cares about life on the Mars!!!
Min finaste mamma och systerdottern S.
Mamma,den här är till dig!
Ta hand om varandra!
Tillägg:
Ett stort fång rosor och mitt innerligaste TACK till personalen på Nykarleby Sjukhem (och ni på Nykarleby HVC Bädavdelningen) som tar så väl hand om mamma!
Man kan inte säga att de "bara gör sitt jobb" de gör så mycket mer!! Ni är guld värda!
Over and Out!
Peace ♥♥
En stor kram till dej! <3
Vet hur det är att ha föräldrar som e sjuka (pappa MS och mamma dåligt hjärta)
Man vill ju finnas till för dem och hjälpa, men ibland blir det bara för mycket av allt, och folk som inte förstår, världen e bra orättvis i bland...
Sköt om dej!