Här kommer nu då igen ett osammanhängande bloggsvabbel :)
Kom att tänka på en sak hur det är när man får känslan av att man kan.

Men vet ni vilken skillnad det gör när någon tror på en?
Har ni tänkt på det?
Man växer ju liksom en halvmeter :)

Att någon inte har minsta tvivel på att man klarar något utan helt lugnt säger "Nä men det är inga problem, det klarar du!"
Någon som inte står och väntar att du ska misslyckas utan genuint vill att du lyckas och tror på att du klarar det.

Den känslan fick jag på Feora och den känslan har jag på mitt nuvarande jobb.
Jo men visst fanns det väl en och annan som inte riktigt "gillade" att jag ,ve och fasa en KVINNA, jobbade på Feora.
Kvinnor hörde enlig dem inte hemmma där utan skulle vara hemma och ta hand om hushållet.

Men så länge majoriteten av jobbarkompisarna och produktionschefen trodde på en så var det ju huvudsaken.
Vissa karlar utifrån förstod, till att börja med, inte riktigt vad jag hade för mission där men tack vare jobbarkompisarnas kommentarer som "Det är Miia ni ska prata med" så var det ju inga "problem".
 
 
Mitt nuvarande arbete är väldigt varierande.
Med många olika arbetsuppgifter.
Här om dagen kokade jag köttsoppa till 140 personer. Två dagar innan laxsoppa till 45 personer...
"Jaha??" tänker väl flera av er...
Jag brukar inte koka i större kastruller än att det räcker till 4 personer så JO för mig är det en "big deal" att genomföra något sådant.
Visserligen är jag utbildad köksbiträde.
Köksbiträde.
Inte kock.
1991.
Och har aldrig jobbat med det.

Skulle dock aldrig falla mig in att säga att jag inte skulle klara av det.
För man måste ju prova INNAN man vet om man klarar en sak eller inte.

Nu vet jag att jag klarar det också.
Jag klarar det mesta.
Egentligen kan jag en massa saker!

Att någon sen kommer och säger "Tack, det där gjorde ni bra" gör också att man känner sig stolt som en tupp.... eller höna då ;)


 
 
Over and Out
Peace ♥♥